(Räcker handen åt Johan Fleming).
JOHAN FLEMING. Du ljufva hand! Hur har du icke låtit mig vänta uppå dig! Än darrar den, som om den bort sig ville från mig rycka. (Kysser Sigrids hand). Så tar jag denna pant uppå min lycka. Nu finnes ingen sorg och saknad mer, och kvällens fest, som ämnad var att fira mitt afsked, du förvandlat i en fest, där kärleken är värd och fröjden gäst.
SIGRID.
Här är så kvaft i denna tunga sal!
Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
JOHAN FLEMING.
Kom hällre ned i slottets trädgård då!
SIGRID (undvikande). Re'n börjar aftonrodnan västern måla, och höstens blommor hälft förvissna stå.
JOHAN FLEMING.
Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
(Sigrid och Johan Fleming gå).
Elfte scenen.
Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort.
STÅLARM.
Gå lätta ungdom med din lätta oro!—
Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
De skola hän till alla väderstreck,
hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck.
Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
men gladt vi skola fira denna kväll.
Hör svenner! (Betjäning inkommer).
Tänden ljus, låt lampor glimma!
Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.