Katri. Ebba Fleming.
EBBA FLEMING. På nytt slår kriget vingen öfver norden;— och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden! Ner öfver oss din starka ande sänd och samma kraft i våra hjärtan tänd, hvarmed du Finland höll med säker hand på tidens vilda, stormupprörda vågor, hur folket stod i uppror och i lågor, vid svuren trohets säkra ankartand! Ditt svärd var härar, och din kraft var spord från Polens sol till norrskenet i nord, och Sveriges krona hängde på ditt ord! Och samma själ, hur blid, hur varm den var i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar! O! jag vid detta hjärta hvilat har.
KATRI (som stigit fram och hört Ebba Flemings monolog gör en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).
EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
KATRI. Ohörd som sorgens suck i glädjens sal, omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
EBBA FLEMING.
Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom.
KATRI.
Det är för långt tillbak's till Österbotten.
Var hälsad från dess grafvar och dess öknar!
Jag hälsar dig ifrån din makes verk.
Femtonde scenen.
De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
Sigrid Stålarm. Gäster.
(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat sig i fonden).