Daniel Hjort. Katri.
KATRI. Hvar är du, för hvars skull i tjugu år min fot har blödande på törnen trampat, hvar är väl du, så känd och dock så okänd, uti hvars hand ett vapen jag förtror, som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt?
DANIEL HJORT.
Om mig du menar, är jag här.
KATRI. Jag lofvat dig säga, hvem du är. Jag kan än mer, jag kan dig föra till din moders famn och till din faders—graf.
DANIEL HJORT. Ve, om ditt hjärta en hopplös smärta känt och vågar dock min öde själ med falsk förhoppning gäcka!
KATRI. Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar. Dock, innan någonting jag yppar, svara, om du har mod att allting öfvergifva, som förr du vördat, och i evig glömska försänka alt, hvad förr din kärlek egt?
DANIEL HJORT. Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs, där ingen strid i fråga komma kan. Du ser framför dig här ett hjärta blott, som ingen ömhet, ingen vänskap känt, som törstat, törstat hela lifvet efter en droppe kärlek och den aldrig nått, som likt en fågelunge, ensam lämnad uppå en öde klippa uti hafvet, i gränslös, evig ensamhet förtvinar. Du talte om min faders graf, hvar är den? Om under klippors hvalf och jordens grund han låg fördold, jag sprängde dem och värmde det döda hjärtat med mitt lif till lif!
KATRI. Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart för denna stund, trots år af sorg och vanvett, flyr bort.
DANIEL HJORT.
Så fortfar, säg min faders namn,
att i dess himmel jag får svalka mig!
(Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde!
KATRI. Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning. 1 himlens stjärnljus här jag för dig står. Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt, så sant det öfver människornas synd, sjufalt förlåten, sjufalt remna skall, så sant det är, att dagens klara sanning jag till dig ropar med din faders namn; Bengt Ilkainen.