DANIEL HJORT. Det namnet förr jag hört. Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming; i slottets fängselhålor lät förgås till straff, för det de reste sig mot honom? Ha! själf jag varit med och domen skrifvit.
KATRI. Din faders bror det var. Din fader föll, då än ett omedvetet barn du var. Långt upp i Österbotten stod hans gård, en grushög nu, där ulf och ormar smyga. Här finnes han, inunder galgen kastad och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.
DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Där!—Ha! Min fosterfar min faders bane!
KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg). Din fader var en fri och mäktig bonde. I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming var då krigsöfverste; med vilda knektar hvar gård han fylde, ty den stolte herrn oss bönder hatade, som honom vi. Så höll han krigets röda fackla hånfullt vid jämn och varsam eld, för att med den i våra gårdar nödens mordbrand tända. I denna jämrens tid din mor dig födde. Jag mins en kväll, som om i går det varit; din fader borta uti rian var, din moder satt med dig invid sitt bröst och såg för första gång det födselmärke, som du vid hjärtat bär, och undrade hvad denna ormgadd väl betyda skulle, då vildt en skara ut af Flemings knektar i rummet rusade, af blod bestänkta. De hade varit hos din far i rian och fordrat där, att med den rest af säd, som våld och krig uppå hans åker lämnat, han genast skulle deras säckar fylla. Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog; den fräckaste han lyfte upp och slog i blod till marken ned. De öfrige hans folk ur rian dref; en strid begynte, där knekten kom till korta. Flyende, förföljde af de våra, in de bröto uti din faders hus. Ej mer blott ord och armkraft gälde där, men spjut och pilar. Då lyfte en soldat dig på sin arm, gick fram med dig till fönstret ropande: "den första pil, I rikten emot oss, blir detta barnets död". Din moder dignade på golfvet ned, och när hon åter vaknade, då stod i lågor stugan, kvidande du låg på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög igenom eld och rök—och gården hann—där vred sig din fader i sitt blod, och långt från fjärran ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.
DANIEL HJORT. Jag hör det tydligt, som jag lågan ser och gården, skogen,—åkern bort till höger. Ha! minnet som en vådeld flammar upp i dunklet af den natt, där förr jag famlat.
KATRI. Förstärkning hade Flemings knektar fått, de våra flytt, din fader sårad fallit, och de, som började med rån och våld, med mordbrand slutade sitt segerjubel.
DANIEL HJORT.
En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
Emot en kvinnas axel tyst jag låg
och lekte där med ett par svarta lockar.
KATRI. Det var din mor. Hon följde med din fader till Åbo, dit han skickades att klaga hos Fleming öfver knektarne.
DANIEL HJORT.
Nåväl?
KATRI. Nåväl, för uppror och för mord beskyld, emedan han sin egendom försvarat mot Flemings knektar, dömdes han till bojor och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag på knä för Fleming bedjande om nåd. Den grymme mannen såg mig kallt i ögat och vände sig och—gick. Här är den plats, där skuldlöst flöt din faders blod! Här är den plats, der liflös ned din moder af smärta dignat! Här var det, som hon under nattens mörker gret blek sin kind och sörjde håret grått. Här har hon lyft dig faderlös mot skyn och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming. Här tappade hon bort förståndets ljus och liknöjdt irrande i skog och mark åt bark af träd och sina tårar drack.