(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar
sitt sken öfver dem).
DANIEL HJORT.
Min mor, min mor, ja, det är du, är du!
KATRI. Kom mig ej när, ej än min son du är! Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra. Så satt jag en gång invid vägens rand; förbi red Fleming med en guldsmidd skara, och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta. Mig tycktes då, att alla goda män'skor på jorden voro döda. Gud var död och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, kring all den döda världen. Här allena uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes som i en dröm, att du var död, det gjorde min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker omgaf mitt hjärta som en läkedom. Se'n vet jag icke hvad som hände mer. Alt nog—du kved ej mera vid min barm; och så kom jag tillbaks till Österbotten— Gud vet uppå hvad sätt.
DANIEL HJORT.
Ah! det var då
mig Fleming tog från vägen upp.
Du öde!
KATRI. Där satt jag sedan på vår gårds ruiner och vackra visor sjöng till foglars kvitter— så vackra visor! En jag minnes än: "Min make föll i sitt röda blod, bödeln som präst vid kistan stod, på grafvarna giftört växer".
DANIEL HJORT. Hur bittert söndersliter denna syn den sista flik af vördnad, som jag än' för Fleming hyser.
KATRI (med återvunnen fattning). Fleming säger du! Hans skuldregister än jag icke slutat. Skrif upp på det att han din släkt utrotat, då Österbotten som en enda man sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu, din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror, för denna stupstock fallit, eller hungrat ihjäl i slottets mörka fängselhålor. Ej finnes kvar i hela Österbotten en enda man, som var din faders vän. På härjad åker rostar lämnad plog, och floden suckar emot blodig strand, på härden ligger elden svart och död, och kyrkan står, en öde helgedom. Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. Och själfva gräset uppå grafven hviskar: Hämnd öfver Flemings ätt i sista led! Det ropet gaf mig åter min besinning, mitt öga tändes, minnet vaknade och dig jag mindes, mindes hur jag smög ifrån dig, att du ej det skulle höra, och hur jag såg dig se'n på Flemings arm i vägens dam vid krökningen försvinna. Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig. Dock aldrig skall jag i en moders famn den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt, förrän sin äkthet han bevisat mig.
DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst). Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig intill ditt hjärta!
KATRI.
Gå tillbaks till slottet!
DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, än du älskar.