KATRI. Af kärlek hatar jag. Se här, min son! Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, då än en ung och fridsäll prins han var din far på hand, då denne segrande för folket en gång talte stolt på riksdag. Den ringen följde honom in i döden, den hör dig till som arf.
DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
Invid mitt hjärta
den hvila skall, nytt lif ingjuta där.
Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri).
KATRI (vänder sig bort). När du först bevisat, att du är folkets son. Till dess farväl!
DANIEL HJORT. Ja, neka, moder, neka mig din famn, så länge än jag håller detta namn, så länge än jag denna klädnad bär, som spunnen utaf Flemings silke är, så länge än jag tjänar denna makt, som folket uti natt och bojor bragt,— ja, neka till att skåda på din son, så länge han är sina fäders hån, så länge tils han slitit ur sin själ alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl!
(Han går).
Fjerde scenen.
KATRI (ensam). Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft, min kraft mig öfverger. (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt). Där går han, o min son! Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar, och hög som natten växer hans gestalt. Du älskade, du lif, du vår, du sol, vänd åter i min famn!… Han hör ej mer.
(Hon dignar ned på schavotten).
TABLÅ.
(Studerrummet hos Ericus Erici).