STÅLARM. En ädel, fromsint man ni är, Erici. Ej ni, som mången af vårt prästerskap, sökt reta folket upp emot sin konung, men manat det tvärtom till fridsamhet, där så ni kunnat. Er förtjänst det är, att finska kyrkan stått så lugn, så värdig i alla tidens skiften. Ingen står af rikets präster därför så i aktning hos konungen som ni, och ingen hatas af hertigen så mycket just som ni.
ERICUS ERICI.
Tyvärr! Jag vet det senare.
STÅLARM. Nåväl, till eder kunskap har väl också kommit det rykte, som er hela hjord har skrämt och spridt i hopar omkring torg och gator.
ERICUS ERICI. Det rykte menar ni, som åter vaknat, att hertigen är hit på väg. Än se'n?
STÅLARM. Än se'n?—Jag kommit att en tillflyktsort er bjuda inom slottet.
ERICUS ERICI. Jag er tackar, men tror mig ej behöfva den. Mitt rum, det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.
STÅLARM.
Ni vill då hällre ensam stå?
ERICUS ERICI. Ej ensam; med min församling och mitt hopp på Gud. Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig på edra strider, all min uppgift är vår kyrka skydda lika mot de anfall, som Sigismund med påfvelärans villor försökt mot den, och lika mot det sätt, hvarpå vår ärelystna hertig söker att den begagna som en stege upp till Sveriges tron. Ni ser således, jag har ej något ondt af hertigen att frukta, om han ock fruktar mig, då ondt han gör. Jag önskar ingen gunst af Sigismund, om han den ock mig ger, då rätt jag handlar. "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk, följ Herrans stämma i ditt samvets dom!
STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?
ERICUS ERICI.
Den passar ej för edra öron, Stålarm!