STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.
ERICUS ERICI. Välan om ni så vill! Som Abels blod nr jorden ropade uppå en broder, så ropar folkets blod ock öfver er. Jag själf har utgått från det ringa folket och lidit med det, tröstat, där jag kunnat; men kunde slottets fängselhålor tala, och hade landets hundra galgar tungor, de skulle hviska oerhörda ord om huru ni herrar här er makt begagnat;— vill än ni höra på mitt samvets dom?
STÅLARM. Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där. Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti, och jag ock önskar mycket vore ogjordt. Men som det är, ni glömmer dock en sak, att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat, och där vi straffat, ha vi straffat brott, om våldsamt uppror ej ni nämner dygd. Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst: den, som i leken går, får leken tåla. (Kanonskott i fjärran). Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.
Sjette scenen.
De förra. Olof Klaesson (rustad till strid).
OLOF KLAESSON. Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått så kom ett ilbud ifrån Kastelholm; det taget är af hertigens galejor, vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången. Knapt hade budet återhemtat sig, så dök ur fjärdens vatten flottan upp.
STÅLARM.
Ar hertigen på flottan själf?
OLOF KLAESSON. Han har landstigit med en här vid Helsingfors. Jag skyndar till vår krigshär att den föra mot honom ut. Farväl om ej vi råkas igen, tryck Johans hand på mina vägnar!
(Olof Klaesson går)
STÅLARM.
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.