(Går).
åttonde scenen.
Arvid Stålarm. Johan Fleming mötande Ebba Fleming.
EBBA FLEMING. Här händer något rysligt. Ifrån fönstren man ser på andra stranden hemska värktyg uppresta…
STÅLARM. Se ej dit, man vill förskräcka vårt mod: det skall blott högre egga det. Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer ge härlig dödssalut och följesvenner på färden till en bättre värld. Upp, knektar! Till luntorna! I kretsar utaf eld må alla murar flamma högt af vrede! (Går).
(Kanonskott, scenen starkt upplyst).
JOHAN FLEMING. Är detta ärans glans, är det den lager, jag drömde hjälten ge en evig dager? Fins intet ridderskap i Sverige kvar? Vårt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar? Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak en sådan blodig handling på sitt samvet? Säg att den det ej har, och jag skall ega ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger, en blixt uppå hvar egg!—
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
Bort kärlek, ömhet!—Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom).