STÅLARM. Tillbaka hälsa till din amiral och säg, att hertig Karl vid Helsingfors är af vår landthär slagen och fördrifven, och att han därför må ta sig i akt, om han vill hoppas att sin flotta rädda. Säg det åt honom, han på mig skall tro med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN. Det svar var väntadt af ert öfvermod; hör därför hvad till sist jag nu er säger. Om längre med ert trots ni retar oss, skall amiralen de af edra vänner, som följa oss från Kastelholm som fångar, halshugga låta och till er varnagel fastspika deras hufvuden på pålar midt i er egen åsyn, för att så från blodig talarstol för er predika med skräckfull död er egen framtids dom. Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
för sådant tal: vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM. När rättigheter, vuxna ur vårt hjärta, med makt och ära stå på slumpens spel, ett mänskolif en småsak blir, ett öre på tidens raffelbord. Jag offrar dem som mig de offrat, om på dem det galt. Fäll ner din hvita fana, skynda dig tillbaka, om du döden undgå vill. Det enda svar, vi ha på sådant tal, är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN. Bestraffas skall du, trotsiga befäl; ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren).
JOHAN FLEMING. Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från vi kunna skåda bort till andra stranden. Vid dagens ljus! de skola det ej våga, ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå).
Sjunde scenen.
DANIEL HJORT (inkommer). När svärdomgjordad Kain slog herden Abel ihjäl och, plågad af sitt brodermord, af Gud sig öfvergifven kände, gjorde han sig ett beläte, för hvilket han sitt offer tände—och det nämde Äran. O, hvilken härlig afgud! härlig är med herre släkt, och Kain han var på jorden den förste herrn. Det var en snillrik karl! Så konstigt skapade han denna afgud, att just i den man dyrkade sig själf, som om den varit bräckligt spegelglas, och dock står den ännu. För dig, o, ära! jag lefver, dör!—"För dig, o, ära! slår jag min bror ihjäl!"—"Jag tackar er så mycket, er äran är!"—Ha, en ironisk Gud!— Och världen har han bunden uti kedjor. En broder hade Abel, Seth vid namn, hvarföre hämnades han ej på Kain?— Det var en stackare! Hvarföre smög han ej in i Kains palatser och sin knif högg genom ryggen in alt till hans lefver? Han ämnade det kanske, smög sig in, såg Kains afgudabild, förtrollades och föll i stoftet neder, ångerfull. Det var en stackare! Ej sant, I skuggor, I blodiga? Ej sant, I alla andar, som ej fån ro i dessa hemska hvalf, där edra ben, ombundna än af kedjor, i mörkret lysa!—Hämnd! Hämnd!— Tyst jag kommer: och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag! Vår nästa natt skall bli min första dag!