(Stiger upp och går).
JOHAN FLEMING. Det ligger något sällsamt, onaturligt i hans förändring, som jag ej förstår. Där speglas något brustet i hans blick, och ännu mera hörs det i hans tal. Dock hvarför skall jag tänka uppå honom, slog han ej af min vänlighet med hånfullt och bittert löje. Bäst är att ej märka på honom. Egenkärlek är hans sot och andras liknöjdhet dess bästa bot.
Sjette scenen.
Johan Fleming. Arvid Stålarm. En officer (vandrande på muren). Senare en parlamentär.
OFFICEREN. Den slup, som nyss med underhandlingstecken mot slottet lade, nu helt nära står: nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren).
JOHAN FLEMING
Hvad vill man?
STÅLARM. Ett bud från flottan att med litet prat oss roa, medan krigsorkestern stämmer till ett fortissimo.
PARLAMENTAREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit fana i handen). Jag hälsar dig från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar att eder landthär är vid Helsingfors af hertig Karl fördrifven och besegrad. Godvilligt öppna därför detta slott och afsvärj Sigismund för sista gången, om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan världen?