Elfte scenen.
De förra. Amiral Scheel (träder ur boningshuset.)
SCHEEL. Hvad föregår här? Hvem är ni, som tränger er genom vakterna och stör min hvila?
DANIEL HJORT. Jag är ej, hvad jag är. Jag kommer ej frän slottet, fast jag kommer därifrån. Jag har ej namn, fast jag har tvänne namn. Dagsgammal är jag, fast en man till år, och mer än tusen lif jag gäller dock för eder, hertigens och folkets sak.
SCHEEL. Ett sällsamt, dunkelt tal, af hvilket man blott fatta kan, att ni från slottet är, det tidens dårhus. Och hur vill ni tros?
DANIEL HJORT (upptager sin ring). Du ring, blif du min förespråkare! O, stod här hertigen för mig som ni, och denna ring jag lämnade åt honom, som nu åt er, han visste hvad den gälde.
SCHEEL (betraktar ringen).
Det är min hertigs vapen.
DANIEL HJORT. Denna ring han åt min far en gång som minne gaf; som den jag ärft, med den jag ärft hans blod, hans sak, hans hämnd.
SCHEEL. Kom, följ med mig, så få vi talas närmre vid. Följ med, soldat!
(Scheel, Daniel Hjort, första soldaten gå in i boningshuset.)