Tolfte scenen.
ANDRA SOLDATEN (ensam). Det där betydde något. Har den där icke något ondt i sinnet mot oss, så har han det mot någon annan.—Huh, det är så hemskt och dödstyst i månskenet. Jag vill sjunga min visa. (Sjunger).
(Mel. O, Wärmeland, du sköna, du m. m.)
I stugan väfver vännen, jag håller så kär, för sakna'n så häftigt väfven lider. Min fader mig gaf vid vårt afsked sitt gevär, det är ifrån konung Göstas tider. Det klappar mig på axeln, liksom en trofast vän, och när jag blir gammal, min son får det igen, det får han, om jag lefver så länge.
Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, Gud gifve att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: godt sofver man, när man dör med heder. Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, när det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige!—
Trettonde scenen.
Andra soldaten. Daniel Hjort (kommer från boningshuset) Senare Scheel.
DANIEL HJORT. Nu är fördraget gjordt. Nu skall jag gräfva mig in med ord och guld hos hvarje knekt, och slottets kraft just i dess kraft förlama. Skryt se'n med äran än!
SCHEEL (kommer ut ur boningshuset). Ni glömde guldet; här är det. Lycka till! Var säker att ej hertigen skall glömma er. God natt!
(Går in i boningshuset.)