DANIEL HJORT. God natt, mitt forna lif. Nu tysta månsken, du nattens onda, bleka samvete, gengångare i jordens midnattsdröm, tvinsjuka ljus, som tviflar på dig själf, ej skvallra i mitt spår på dunkel väg. (Går).
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bärgad är hvar äng, Gud gifve, att rik vore säden! Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng: godt sofver man, när man dör med heder. Ty dålig den bonde, som ej från plogen går, när det med tro och frihet i landet illa står. Gud skydde vår hertig och Sverige!—
Slut på tredje akten.
FJÄRDE AKTEN.
(Stora salen på slottet. Morgonrodnaden strålar in genom fönstren och belyser föremålen i början af akten).
Första scenen.
Johan Fleming (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa till vänster). Ebba Fleming (blickar upp från honom och ser utåt).
EBBA FLEMING. Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten, den långa natten efter rastlös strid i fyra dar; men ack! Hur går den upp! Vänd, stjärnors drottning, sol din glans från mig! I veklig klagan sjunker jag,—och där, därute, obevekligt såsom förr fiendtlig flotta står, och intet segel till hjälp oss skyndar öfver liknöjdt haf, och intet bud om våra vänners öde framtränga kan till oss.—Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp). Ack, hvilken härlig dröm! Jag känner mig så styrkt, så glad!