STÅLARM. Ha'n I med veteranerne besatt slottsportarna och uppstält knektarne här utanföre?
(Sorl bakom scenen).
FÖRSTA OFFICEREN.
De er svara själfva.
DANIEL HJORT (for sig) Hör, det är min orkester det, och stycket, som spelas upp, det eder dödspsalm är.
ANDRA OFFICEREN. Doft växer deras knöt, med möda fick jag dem ordnade. Till hertigen har redan en del i nattens mörker öfverflytt, och af de öfrige är svårt att säga hvem är att lita på.
STÅLARM. Välan, vi skola snart få rent spel i saken, och från hvetet alt ogräs själft må skilja sig! (Slår upp balkongsdörrarna och talar därifrån nedåt) Soldater! Man sagt mig att bland eder—— (Sorlet tillväxer). Tyst! falske uslingar, edsbrytare, I pliktförgätne, som med fega tankar förkväfven modet i de bättres bröst, I dåliga kamrater, tron I väl att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt, som önskar det, gå hän. Slå slottets portar på gafvel upp, att sådan giftig luft må strömma ut och ej oss här fördärfva!
(Går hastigt från balkongen).
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det—
STÅLARM.
Skåda själf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret). De bölja om hvarandra. Täta massor mot porten störta sig. Förgäfves söka de gråa veteraner häjda dem.