STÅLARM.
Må ingen häjda dem.
OLOF KLAESSON.
Du vågar mycket.
STÅLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
också till hjärtat kunnat sprida sig.
Nu må värt råd begynna.
OLOF KLAESSON. Värre makter än missmod värkat det.—Om jag tror orätt, (med en blick på Hjort) så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM. Kamrater! Finnes någon ibland eder, som önskar öfvergå till hertigen, han fritt det säge, fritt det göra må; ty intet annat återstår för den, som blifver kvar, än att med ära falla. (Tystnad). Fins någon ibland er, som något har att hoppas på af hertigen och röstar för underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet
Tempore dextra reis.
STÅLARM. Välan då, vänner: fast svikna i vår lit på Sigismund, fast öfvergifne af vårt eget folk, vi skola visa hertigen i döden, att än vår konung och hvarandra trogna vi till hans planer ropa enigt: nej! Och när på tröskeln här den siste fallit och hertigen instörtar jublande i dessa salar, blott en man, en fackla behöfs, och slottet störtar öfver segrarn. Och i ruinerna af dessa hvalf vi honom och vårt nederlag begrafva— och Sveriges tron och Sigismund är räddad.
TREDJE OFFICERN.
Hurra för Sigismund! Vi följa dig.
DE ÖFRIGE.
Hurra för Sigismund! Hurra för Stålarm!
STÅLARM. Så svärjen det vid edra dragna svärd, vid fädrens skuggor och vid ärans glans!