JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
i ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge! (Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(Betäcker sitt ansigte med händerna).
Hvi har du öfvergifvit mig och lämnat
mig i det onda hjärtats våld!—Se där
den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte scenen.
Sigrid. Daniel Hjort.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!
DANIEL HJORT.
Hvem har spökat er så vidrigt ut?
SIGRID. Om icke denna dräkt behagar er, jag aldrig häller frågat om ert tycke.
DANIEL HJORT.
Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken?—
Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg
på hårda, konstigt brutna ädelstenar?
Har ni sett lammets ull på vargens yngel?
Har ni sett solsken i hvitmenad graf?—
Hvar är er spegel, fröken?
SIGRID. Sista gången vi talas vid, och ni kan tala så?
DANIEL HJORT.
Nåväl, så kan jag säga något annat.
Hvem är ni, sköna mask?