JOHAN FLEMING.
Ah nej!
Dock, hjärtat väger icke skäl mot skäl.
Jag vet ej, men——nu, Sigrid, säg mig—kan
du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING. Låt mig få se i dina vackra ögon. Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva tillsamman här och dö med mig—ej sant, de skulle icke stråla rätt af fröjd? Du svarade mig ja kanske, men sedan du lade till: "i denna tunga sal här är så kvaft"… Mins du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING. Jo, du mins det Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade, hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade du ej: jag dig ej älskar. Då jag skulle ej plågat dig så länge, som jag nu fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING. Jag förebrår dig ej, tvärtom mig själf jag förebrår. Farväl, farväl, min syster! Blif lycklig en gång, när en själ du finner, som är dig värd, och mins mig som en vän!
SIGRID. Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock jag ej är värd att dö med dig, jag önskar dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING. Och hvarför? Rår du väl för, att ej jag dig var kär i högre mått än någon ann'. Ditt hjärta, hur kan så hårdt och dock så vekt det vara. Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle ej göra det.
SIGRID (för sig). O, om jag hade mod att säga honom alt!