EBBA FLEMING. Johan! En bättre tröstarinna finner hon i hvarje kvinna än i mig.—Nej här, lik Indiens stolta enkor vill jag dö och ila utur offerbålets lågor till ärans himmel i min makes famn! (Går).
Fjärde scenen.
Johan Fleming. Sigrid Stålarm (inkommer förklädd till bondflicka)
SIGRID. Hvad föregår här, Johan? Mig min fader befalt att kläda mig i denna dräkt och sagt att bort jag måste härifrån, hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar och slutna anleten. Hvad är det, Johan? Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli kvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och därför——
JOHAN FLEMING. Ämna vi dig från oss sända. I denna dräkt man dig ej känna skall, till dess du hunnit fram till våra vänner, och färden går helt lätt här öfver viken, dit knapt en vilsen kula nå'ngång kommer.
SIGRID. O, att den hunne mig!—Och du ej frågar om jag det ville…
JOHAN FLEMING. Svara, Sigrid, mig, säg öppet—då du gaf din hand åt mig, gaf du af kärlek den?—
SIGRID. Har jag dig gifvit ett skäl till tvifvel om min tro?