DANIEL HJORT. Bevis! Emot min oskuld återstudsar uti er egen hals det namnet: skurk!
SIGRID (inkommer).
OLOF KLAESSON. Bevis?—Hvad gjorde du i mörka natten i amiralens läger?
DANIEL HJORT.
Hvad jag gjorde?—
Säg, efter ni det.
OLOF KLAESSON. Aha! Så har du dock varit där.——Om jag ej upptäkt honom, han än förrådt…
OFFICERARNE (draga värjorna).
Ned med förrädaren!
SIGRID (störtar sig emellan).
Det är ej möjligt! Hören, hören honom!
DANIEL HJORT.
Ej kommen när mig. Fallen edra svärd!—
Javäl, jag er förrådt, förrädare!
SIGRID (faller med ett anskri i Johan Flemings armar).
DANIEL HJORT (fortsättande). Just jag är den, hvars ord har eder stridskraft som blad förspridt; just jag är den, som bringat er uppå fall—och det min stolthet är!