OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är kvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred, hans kung vardt blek. Han högg och han segrade, dignade ned, gladt som på lek. Och kungen höll in på segrande färd och med blick i brand. O! finge jag byta fast tusende svärd emot din hand! Hurra för fröjd och död!
KÖR
Hurra för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer)
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?
DANIEL HJORT.
Hvad rör det er?
OLOF KLAESSON (håller kvar honom). Förrädare!—Se hur han bleknar vid det namnet, vänner!
DANIEL HJORT. Bort till murarne förr'n hertigen är här!
OLOF KLAESSON.
Bekänn, din skurk!