Nionde scenen.
DANIEL HJORT. Vid pelaren de nitat mig i kedjor i slottets kruthvalf här. Jag måste dö med dem i samma död, jag måste se, hur facklan väcker upp förstörelsen, som slumrar här kring mig och dödstyst hotar riksföreståndarn, folket, fosterlandet med undergång. 0, afgrundsmakt af hån! O, bristen kedjor, remnen hvalf af häfvan för den förbannelse, jag slungar ut mot dessa bödlar, brottslingar, tyranner! Du håller kedja! Lumpna, usla järn, du är mer stark, mer evig än min ande! Ha, ha, ha, ha!—Hör, huru hvalfven skratta åt mig, åt mig. O, död! Tag detta lif! Hölj eftervärldens vanfräjd öfver mig, men rädda, rädda hertigen och folket!
Ej svar, ej tröst!—Blott som ur annan värld
kanonen doft igenom hvalfven suckar.
Mitt hufvud är så trött, min tanke svindlar.
Frid, frid!
(Faller i vanmakt mot pelaren).
Tionde scenen.
Daniel Hjort. Johan Fleming. Arvid Stålarm. (med en brinnande fackla)
STÅLARM. Här har du facklan. Redan man från borggår'n oss trängt till slottets dörrar. Hertigen själf stormar fram. På borggår'n står han redan. Så snart du hör i hvalfgången signalen, tänd an de där. Farväl! (Går).
Elfte scenen.
Daniel Hjort. Johan Fleming.
JOHAN FLEMING (lyser med facklan på Daniel Hjort).
I vanmakt fallen!
Naturn är altför god.