JOHAN FLEMING.
Du miste tar.
Vid Gud! Jag var ej feg!
OLOF KLAESSON.
Så svara mig.
Jag önskar intet högre, än att du
den tanken döda må.
JOHAN FLEMING. Nåväl, så hör! Om du, liksom de andra af de våra, ej lös dig slitit, skulle du ha sett min falska brud invid sin faders fötter, vansinnig öfver hvad hon gjort.
OLOF KLAESSON.
Hvad då?
JOHAN FLEMING.
Af brottslig kärlek till förrädaren…
OLOF KLAESSON.
Ej möjligt!
JOHAN FLEMING.
Slog hon facklan ur min hand.
Signalen oss förrådde, hertigens
soldater trängde in, jag mins ej mer.
OLOF KLAESSON.
Så har då alt mot oss sig sammansvurit!
Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
JOHAN FLEMING.
Såg henne du?