OLOF KLAESSON. Det måste varit hon. Jag såg i snöhvit dräkt en hvit gestalt, där muren högst sig reser upp ur fjärden. så luftig som en dimma vandra fram. På mörka lockar skeno gyllne smycken, tillsammanvirade som till en krona. Hon sjöng en sång till vågornas musik och gick som en sömngångerska så säker på murens sista, silfverglänsta rand.— Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren. Hon var försvunnen, och när fram jag hann— blott stjärnorna i vattnet dallrade——
JOHAN FLEMING.
O, måtte hon det varit!—Såg du ej?…
FÅNGVAKTAREN (vid ingången)
Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfästet, blickande åt ingången).
Långt borta är han än. Hör Johan! Han
ditt lif skall taga. Än han dig ej sett.
Du är den siste grenen af vår ätt.
Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt.
Du smyger bort.
JOHAN FLEMING.
Nej aldrig, Olof, aldrig!
OLOF KLAESSON.
Du måste. Mins vårt namn!
JOHAN FLEMING.
Lef du för det!
(Går in i sitt fängelse).
FÅNGVAKTAREN.
Vi äro dödens, om ni längre dröjer!—
Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor
er ingen ser.
OLOF KLAESSON (gömmande sig). Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö!