Fjärde scenen.
Fångvaktaren. Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer.
HERTIGEN. Det är således här du låtit sätta in Daniel Hjort?
SCHEEL. Det var hans egen önskan. Så snart vi honom löst ur kedjorna, han störtade ur hvalfvet upp och ville, knapt hörande de ord jag lugnande till honom stälde, bort frän slottet fly, till dess han slutligen gick in uppå att hit i tysthet draga sig tillbaka. Uti det ljusaste af rummen här han väntar nu att få Ers Nåde se.
HERTIGEN. En sällsam sägen har du mig förtäljt om honom och dock sannolik. Den väcker stolt fröjd uti min själ, på samma gång jag borde förebrå dig, att du så beräknande begagnat denne yngling.
SCHEEL.
Ers Nåde!
HERTIGEN.
Nog, jag vet hvad du vill säga.
Gif hit den ring, du emottog af honom
och som jag fordom skall hans fader skänkt.
SCHEEL (ger hertigen ringen).
Här är den.
HERTIGEN (emottager den). Ja, jag känner den igen. Alt tvifvel om hans sägens sanning flyr. Hvad minnen väcker denna ring ej opp! När den jag gaf, jag var ännu helt ung, och icke drömde då jag om den lott, jag var bestämd till. Djärfva tankar bodde dock redan då hos mig, varm kärlek till min faders stolta verk, vår svenska frihet, den friska plantan, knapt till knoppning hunnen, och ofta knöt jag maktlös vredes hand, då mina äldre bröders vankelmod och lejda präster och hersklysten adel det stora verket skakade till fall.— Det kom min tid. Den kom som stormen kommer, och såsom stormen skall jag rensa norden från alt det kvalm, som ligger i dess luft, från alt det grus, som samlats på dess jord. Min segren är, och den skall så begagnas, att ingen arm skall mer mig den bestrida. Min domen är, och den skall fällas så, att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma. Mitt Sverige är, och kronan skall bli min, se'n jag med frid och välstånd landet krönt. (Vändande sig till Scheel). Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingen uppsatt anklagelsen och domen re'n?
SCHEEL (räcker honom tvänne papper).
Här äro båda.