JOHAN FLEMING. Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden; sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden. Det är mitt halfva lif, jag så er ger, men konung, tro och ära gälla mer.
HERTIGEN.
Hvi vördar du mig ej med tvänne knän?
JOHAN FLEMING (stiger upp).
Så har jag vördat ingen ann' än Gud
och den, som han sin makt på jorden gifvit.
Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
HERTIGEN. Du nogsamt mig tillkännager, att du din fars natur och stora mod har ärft, och varnar oss för det, som utaf dig att vänta vore, om du lefva finge.
JOHAN FLEMING.
Ers Nåd, jag svär…
HERTIGEN. Du svär med halfva själen, hälft knäfall och hälft samvete. Min nåd du har försmått. Jag litar ej på löften. Invid schavotten råkas vi. Farväl!— Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas af fångvaktaren).
JOHAN FLEMING. Således döden!—Blott en flyktig dröm min lefnad var, och intet spår på jorden jag lämnar efter mig. O, det är tungt, det är dock tungt att i sin ungdom dö!
Sjunde scenen.
Johan Fleming. Fångvaktaren. Olof Klaesson (inkommer).