SCHEEL.
Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld—
HERTIGEN. Nåväl, för honom hit: jag pröfva vill hvad godt som kan en Fleming höra till.
Sjätte scenen.
Hertigen. Scheel. Fångvaktaren (för ut) Johan Fleming, (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden)
JOHAN FLEMING (for sig). Det är då han;—så mycket lik min konung, som äregirigheten liknar äran och våldet makten.
HERTIGEN (for sig). Detta sonen är då till Klaes Fleming, han den ende, som med mig sig kunde mäta, fast, beslutsam och hård som jag,—min ovän bortom döden.
JOHAN FLEMING (för sig). I lyckans dag fann jag så lätt att dö. Du, hjärta, nu, när alt du har förlorat, hur kan där hoppet ännu hviska: lef! Om åter till min dyre kung jag länder, det är ej den, som for, som återvänder.
HERTIGEN. Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är till domen mindre skyldig än de andra. Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad, vill ingå i min tjänst och öfvergifva er plats i Warschaus hof hos Sigismund, så tag på tillgift och försoning här min hand emot.
JOHAN FLEMING. Ers Fursteliga Nåde! Så högt jag skattar edert ädla anbud, så högt ni säkert ock den känsla skattar, som här vid dödens rand mitt svar dikterar. Jag har ej någon skälig orsak, hvarför jag skulle öfverge min käre konung och bryta otacksamt min tro mot honom. (Böjer ett knä) Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt begära här en fri och högsint nåd.
HERTIGEN (dystert leende). Och hvilka vilkor vill du föreskrifva, för att af dig, lifdömde domare, min nåd mot dig bedömas må som högsint?