STÅLARM. Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger, jag känner den, behöfver den ej se, och svarar detta blott: jag lydt min konung.
HERTIGEN. I sista ögonblicket har du stått mig efter lif och ära,—läs din död!
STÅLARM. Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut, ert Finland är och Sigismund oss lämnat. Då är det bäst, att jag till döden går. (Böjer ett knä). Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara, som återstår af dem, min fana följt. Min ordern var, men modet det var deras. Och om ni önskar fosterlandets väl, dess ädla söner för dess framtid spara.
HERTIGEN. Det var en gång jag gaf er nåd, då sade jag här: Ve dem, som gäcka denna nåd, jag återkommer, och då fins ej skoning.— Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
STÅLARM. Dränk i vårt blod ert namn för eftervärlden: och, att den ingen misskund må er ge, dränk det också i Johan Flemings blod!
HERTIGEN.
Du djärfve! Döden snart skall tysta dig!
För honom in i fängelset tillbaka.—
STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset)
HERTIGEN.
Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
SCHEEL. Hvad jag om honom hört, besanna tycks att stränga män få milda, fromma söner. Ung, skuldlös, ädel kom han hit uti arfsangelägenheter ifrån Warschau och deltog nu i striden först. Ej han har som de andre, då de slottet stängde för oss, mot Eder brutit gamla löften.
HERTIGEN.
Dock var det han som skulle minan tända.