Ebba Fleming (ledd af) Ericus Erici. Hertig Karl (mötande dem).
HERTIGEN.
Man får då ändtligen er se, herr bisp!
(Med en blick på Ebba Fleming).
Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möte
ej må mitt sinne vända till er fördel.
ERICUS ERICI. Ej därför häller är jag här. Mitt kall är sorgen trösta och de stolta varna.
HERTIGEN. Om ni det senare förut här gjort, det förra nu ni hade kunnat spara,— då mindre blod, som mindre tårar nu erfordrats för att här jag skulle stå.
EBBA FLEMING. Och skulle aldrig här ers Nåde stått, om ej med svek I farit.
HERTIGEN. Rättvis hämnd, som ur er egen våldsmakt har växt upp.
EBBA FLEMING.
En fördelaktig dikt för Eders Nåde.
(Klockringning).
HERTIGEN.
I stolta fru, var nöjd att ni är kvinna!
Er annars gälde dessa klockor ock. (Går).
EBBA FLEMING. Dödsringningen! Nåd!… Nej, han skall ej lägga till sin triumf en krossad moders tår.