ERICUS ERICI. Så gjut den då i skötet af den vän, som huru hårdt Han ock oss mänskor dömer, ett ödmjukt hjärtas bön dock aldrig glömmer.
EBBA FLEMING. Led mig till kullen där.—Tack, här i frid mig lämna åt mig själf. Gå, jag det önskar!
ERICUS ERICI. Jag vet er vilja vörda. Om ni skulle behöfva mig, så är jag i er närhet. (Går).
Tionde scenen.
Ebba Fleming (ensam på kullen. Menighet frän Åbo vandrar då och då öfver scenen i fonden).
EBBA FLEMING. Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandra i högtidskläder. Ingen hör oss mer. Blott klockorna de höras. Dödens ringning det är för alt jag hade kvar på jorden. Nu dör den sista glansen af vår ära, nu bryts den sista spillran af vår makt, nu går den siste af vårt namn till döden, och denne siste är min ende son; och griften, där vår vapensköld skall krossas, är en schavott!—Och ingen hör oss mer. Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelen ej når. Böjd emot jorden stapplar den.
(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte).
Elfte scenen.
Ebba Fleming. Katri.
KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
Så kom en gång dock hämndens dag. Se där!