HERTIGEN. Slut är vårt värf. Men innan vi gå bort från denna plats, där med så mycket blod vi rikets frid ha tvungits köpa och besegla, har jag ännu en förrättning kvar. Träd fram intill min sida, Daniel Hjort! Om du för guld, för gunstbegär ditt värf utfört, fast detta värf mitt lif och slottet räddat, jag med din handling lämnade dig ensam: men då jag väger upp din lefnadssaga, din stams förtryckta rätt, mot det du gjort,— jag hade aldrig älskat detta folk, jag suttit falsk och språkat i dess kojor, om jag fördöma kunde.—Därför tag din faders ring tillbaka af min hand, och för att intet minne af det flydda må fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt, och för att ingen må dig våga skymfa, se här ett svärd. För så det i min tjänst, att jag får heder af Bengt Ilkas son!
DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten. För sig).
Hur blicka de på mig|!
KATRI.
Min son!
DANIEL HJORT. Min moder! Nu tryck mig till ditt hjärta, göm mitt hufvud, att ingen ser mig, göm det vid din barm. och älska, älska mig!
EBBA FLEMING.
Han—hennes son!
Det var dock sant. Om himlen rättvis är,
hvi faller blott på mig dess hand!
(Sorl och rörelse bland menigheten).
Fjortonde scenen.
De förra. Bärare (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). Olof Klaesson (framträder bland menigheten).
EN BÄRARE (i det han inkommer).
Gif rum!
HERTIGEN.
En drunknad flicka!