SCHEEL.
Arvid Stålarms dotter!
DANIEL HJORT.
Ah! Det är hon! (Paus). Blef det till slut ditt öde!
(Vildt). Bort! För de döde till döde!
(Bärarena bortföra båren).
DANIEL HJORT (till sin moder). Nu, min mor, blif åter lugn och lycklig du! Bort med all bitterhet ifrån ditt hjärta, bort med hvart minne från de dunkla dar! Se hertigen! Se dagen ljus och klar! Flydd är all strid, all hämnd, alt hat, all smärta! Nu vill jag lefva upp på nytt för dig, det som har varit, jaga undan, döda. För ädla värf mitt hjärta blott skall glöda.
KATRI (afbrytande)
Min son, jag gjort dig ondt?
DANIEL HJORT. Tänk ej på mig! Tänk på den tid, som ändteligen randas, uppå det folk, som nu befriadt andas! Mig—ondt?—Nej! Lifvets höjder vinka mig, och att dem hinna står jag redobogen.
OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
När högst är säden, är till skörd den mogen.
DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,
kraft har jag än. Än jag ej bruten är.
Och högt för världen jag mitt hufvud bär!
OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjärtat, att han faller).
Tag här—din handlings rätta lön, förrädare!
DANIEL HJORT.
Ah!——! Ve! (Dör).