JOHAN FLEMING.
Men om hon icke älskar mig?
OLOF KLAESSON. Åh prat! En flicka bär sin tro ej fram på fat; den gömmer hon—ja, bilden är fatal— som en rekryt sitt hopp att bli genral.
JOHAN FLEMING.
Förlåt den misstro emot dig jag närt?
OLOF KLAESSON. Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit. Ty som, näst hertigen, af alt på jorden jag hatar sorgen mest, så har jag sökt förnärmad vänskap vända bort i löje och skratta ut dig ur min glada själ. Men som det orätt var, låt det bli glömdt! Och nu—ett ord ej om hvad föregått; här har du gamla vännens hand tillbaka.
JOHAN FLEMING. Jag tager den med hjärtats tysta ånger, jag trycker den vid minnet af den stund, då, nyss till Finland kommen, första gången jag till min faders grafvård gick och där dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt. Hvem kunde därpå känna glade Olof, hvarom i Warschau jag så mycket hört. Vi därför länge sprakade tillsamman och kände ej hvarandra als igen, till dess du hastigt mig om halsen for och ropade mitt namn. Och det blef afton, förrän vi skildes af, och himlens stjärnor bevittnade vår vänskaps varma ed.
OLOF KLAESSON.
Och troget ock skall denna eden hållas.
Snart komma storm och strid, då pröfvas den:
då vet du hvar du har en trofast vän.
JOHAN FLEMING.
Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
OLOF KLAESSON.
Ännu i dag blir flickan din—jag håller!
Och om jag vadet tappar, eger du
min svarta frustande Arab.
JOHAN FLEMING.
Din tok!
Du aldrig kärlek känt.
OLOF KLAESSON. Blott åtta gånger, och hvar gång följd af små-förtret och ånger.