JOHAN FLEMING. Resa nu? Förräda vore det min konungs land, och fast mitt svärd i striden väger ringa, jag för min kung skall veta det att svinga.
STÅLARM.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
hon väntar oss. (Stålarm går).
Femte scenen.
Johan Fleming. Olof Klaesson.
JOHAN FLEMING.
Hör på ett ord, min bror!
Vi varit nu en tid ej riktigt goda
uppå hvarandra.
OLOF KLAESSON. Jag det märkt förval; men kan ej därtill hitta på ett skäl.
JOHAN FLEMING. Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro till dig, till mig, till alt mig fatta vill. Hvarföre skulle Sigrid väl och mig man för hvarann bestämma? Väcka så uti min själ en fåfäng eld till lif! Kall, sluten, bort hon drager sig för mig. Om någon ann' hon älskar, är det dig. Tag henne då, gör slut på mina tvifvel och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
OLOF KLAESSON. Är detta skälet till vår position? Må hin all kärlek ta, som kastar så ett själfviskt grand i vänskaps klara blick och här oss bägge hållit nu till narrar! Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore en fri och munter borgartös, då kunde jag väl ha vågat på en hemlig kyss. Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra och stolta flickan! Gå och säg åt henne det ordet blott, hon skrattade dig ut och gret på samma gång, att du ej bättre förstår dig på ett litet blygsamt hjärta, som troligen ej känner högre lott än att få falla dig om halsen blott.
JOHAN FLEMING.
Nej, nej.
OLOF KLAESSON. Det där, det duger ej, min själ; hon måste än i denna dag bli din, ty annars drunknar uti älskarn hjälten, och sådant duger ej i tid som vår.