Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa; ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och guld — utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land.
Har du mod?
Har du mod att gå ut i lifvets strid
Och dig hålla der som en man?
Har du mod att ställa dig framom din tid
Och dess villor, om du det kan?
Har du mod att offra ditt hjerteblod,
Din timliga lycka och fröjd
För sanning och rätt? — då, yngling god,
Träd in i vår krets förnöjd.
Har du mod att tro på din skönaste dröm
Trots det verkligas hånande röst?
Har du mod att som droppen i djupaste ström
Söka väg genom klippans bröst?
Då låtom oss svärja ett fostbrödralag!
Och offra det ande och blod,
Och kraft som kamp få vi nog en dag,
Om vi ega det samma mod.
Italienaren.
Öde står min gård, den sköna,
Öde stå dess lunder gröna,
Ömma sånger der ej klinga
Mer som förr så mången qväll.
Guld och allt hvad mer jag eger
Fast på våg det ringa väger,
Tag — det kan dock nytta bringa
Dig, vår kung Emanuel.
Krossat har jag mandolinen
Laura bakom sänggardinen
Ensam gjuter sina tårar,
Sträcker fåfängt ut sin famn.
Hingsten eldig stampar jorden,
Och åt farorna och morden
Vigas in Italiens vårar
I vår frids och frihets namn.
Hjeltar stiga upp, der slafvar
Kyss ha trampat Bruters grafvar;
Strömmen sig hvar dag förökar,
Blir ett verldshaf innan kort.
Dolkar blixtra ren i tjellen.
Bergsbon väpnad står på fjellen —
Och i Kolisén det spökar,
Påfven läser det ej bort.
Nu är hämdens timma slagen!
Frihetsklingan hvässes, dragen
Ur den slida, der den rostat
Uti hundraårig skam.
Och de sår, som länge gömdes,
Bryta nu — ty ej de glömdes, —
För all smärta, de oss kostat,
Uti blodig feber fram.
Känner du vulkanens välde,
På hvars gömda eld du ställde,
Kejsare, din thron, och famlar
Der med maktlös spira än?
Se, nu häfvas hafvets vågor,
Himlen mörknar, eld och lågor
Berget spyr — och thronen ramlar
Ned i kratern, du med den.