Och fjellet höjde sin tinning gladt
Med svällda ådror af jern:
O, fick jag bjuda min dolda skatt
Till lugna hyddornas värn!
O, fick jag resa ett altar opp
Mot himlens strålande blå
Och lyfta högt på min stolta topp
Mot Gudar menskorna så!
Men stum med kinden af tårar kysst
Stod Wäinämöinen allen;
I ödets stjernor han läste tyst
Och sade sörjande sen:
Här skola tusende hjertan slå
I hög och strålande brand,
Och ödslig, mörk är din lott ändå,
Mitt unga älskade land!
Ty drömmande på din unga strand,
Du mö ur vågorna blå;
En morgon vakna du skall i band,
I sekler sörjande stå;
I sekler vänta din frihet än
Med stilla kämpande bröst;
O, eg då ljuft uti kärleken
Af ädla söner en tröst!
Dock bäfvar du för ditt öde, säg,
Vill förr du dö utan namn,
Välan! — den bölja, hvarur du steg,
Har qvar sin eviga famn.
Men stum stod furan i skogen grön,
Och fjellen, sjöarna blå.
Blott strandens klippor i trotsig bön
Till Wäinö talade så:
Sa häf oss ut uti hafvets famn,
Der vilda bränningen slår!
Vi vilja vara förutan namn,
Förutan blommor och vår.
Skall ingen menniskofot också
Oss röra i frid, — hvad mer! —
Vi fria, fria i stormen stå
Och fria när hafvet ler.
Och fri står klippan i bränning vred[1]
Och fri uti solens glans, —
Står kal och mörk som en nattlig hed
I silfvervågornas krans.
Ej fåfängt flöt der en droppe blod,
Ej gjuts der bitter en tår,
Ty på dess strand ingen hydda stod
Och intet hjerta der slår.
Ej nånsin hafver en ovän rört
Ditt fria, ditt stolta bröst.
Hur tviflet suckar, du aldrig hört,
Men heller ej hoppets röst.
Ej steg en främling med svärd i hand
På dina ödsliga skär,
Men ingen älskar uppå din strand
Du blickar mörk öfver djupblå grund,
Blott öde vatten du ser.
Du blickar dyster mot hvalfvets rund,
Kallt stråla stjernorna ner.
Och evigt står du i skummets brand
Så vild och öde som nu.
O, hell dig Suomis vana land!
Det bättre valde dock du.
[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr, ofulländad bearbetning sålunda:
Och fri står klippan i bränning vred
Och fri uti solens glans, —
Står kal och mörk som en nattlig hed
I silfvervågornas krans —
Skall evigt der uti skummets brand
Stå vild och Ode som nu.