Väl! jag står i landets hjerta — furan, evigt grön och stark;
Stod förgäten, tung och isklädd — frisk ändå — i vildskön mark;
Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp —
Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.
Svenskan.
Fäll din lans som min jag fäller — bådas udd är af demant.
Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den —
Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.
Finska vikens klippor.
Vi segla bränning och död förbi
På fräsande, snöhvit våg,
Och stormen dansar så vild och fri
I skeppets tackel och tåg.
Vi fara fram emot Finlands kust,
Snart skåda tjusta vi den,
Hvart hjerta slår utaf längtans lust,
Hvart öga blixtrar igen.
Se klippan der! det är finsk granit,
Der skymta än fler också;
De stå så mörka i bränning hvit
Förutan en torfva på;
Och dystra skåda de nu som sist
Som när jag ser dem igen,
Och dyster är deras saga visst; —
Säg, vill du höra på den?
När Wäinämöinen ur vågens glans
Bjöd Finland stiga engång
Med silfverfloder och björkars krans
I solljus, blommor och sång;
Med mörka furor på vilda skär,
Guldvaggande sjöar blå,
Skönt logo klipporna äfven här
Emot sin skapare då.
Och blomman bad uppå Finlands strand:
O, växte med mig en mö!
O, fick jag vårdas af hennes hand,
På barmen blomma och dö!
Jag gåfve henne min rosenvår,
Min doft, min färg och min glans,
Jag gåfve henne den klara tår,
Som darrar skönt i min krans.
Och furan bad på sin unga mark:
O, kom du ynglingatropp!
Vi skola brottas, min stam är stark
Och smart och smidig min topp.
Och björken: finge jag stå i ro
Och böja grenarna ned
Invid en hydda, der menskor bo,
Ett godt och välsignadt träd!
Och insjön häfde sin silfverbarm
I qvällens rosiga brand:
O, fick jag gunga på vänsäll arm
Ett älskadt par emot strand!
O, fick jag kasta min silfvervåg
Till gröna ängarnas börd
Och spegla stilla med vänlig håg
De gyllne nejdernas skörd!