Finskan.
Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;
Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång
Som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.
Svenskan.
Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå —
Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.
Finskan.
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,
Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
Kan den tonen sannt du klinga? — främling är du på vår strand.
Svenskan.
Hit jag kom som frö — en jernek står jag nu på stormigt skär,
Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf —
Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.
Finskan.