Äran älska, ej begära,
Skapa, bilda, pröfva, lära
För ett mål, som aldrig hinnes,
För en efterverld, som vinnes,
Sen dig verlden mer ej når:
Det är konstnärns lott på jorden. —
Endast så odödlig vorden
In till gudarna han går.
I en konstälskares album.
Det finns en konst att evigt vara ung,
Fast locken glesnar, hjessan böjes tung.
Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar,
En genius finns, som eger bättre vingar;
Hur djup och hård sin runa tiden skär,
En genius finns, som den i blommor klär:
Det sköna älska. Njut det i naturen,
Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.
Njut det i konstens rika underverld,
Der sången blommar och musiken klingar,
Der tanken ilar jemt på himmelsfärd,
Men jordens rosor rodna på dess vingar.
Då gjutes evig ungdom i din själ,
Der den bland stora andar ofta dröjer,
Tills lifvets sorger små, dess flärd och fel
En skugga bli, som ljuset mer förhöjer.
Den glada vishet konstens lära är,
Och evig ungdom dig, sin vän, beskär;
Ty det, som lefver öfver skiften, öden,
Du njöt i lifvet, har till vän i döden.
Fogeln.
Der sitter en liten fogel
På hafvets vilda strand.
Långt borta uppgår solen
I gyllene morgonland.
Der vinkar emellan rosor
En port af rubiner och gull.
Det växer i fogelns hjerta
En lust så längtansfull.
Han flyger mot morgonrodnan,
Skön vinkar dess purpurkust;
Han flaxar med svaga vingar,
Han sjunger med mäktig lust.
Allt längre, allt längre han ilar,
Han skådar bakom sig ej mer,
Tills, hvart han vänder blicken,
Blott öde vatten han ser.
Han flyger, tills vingen brister,
Han sjunker i böljande haf, —
Och aftonen ler i rosor
Och stjernan i guld på hans graf.
Rosen i skogen.