Vilda rosen skön i skogen står,
Kalken strålar af en silfvertår,
Och kring den liksom en purpurflod
Strömmar rosens unga, friska blod.
Mellan granar står dess skönhet gömd,
Mindre skådad klart än ljufligt drömd.
Med en varsam kyss den glada vind
Andas kärlek öfver blommans kind.
Stum af tjusning stilla skogen står,
Trasten öm i nattens skymning slår,
Morgonrodnans första stråle varm
Perlbesmyckar rosens oskuldsbarm.
Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön,
Der i rosig glans på tufvan grön
Ljuft om himlens skönhet, jordens vår
Talande sitt stumma språk hon står.
Visst en engel i en sky af doft
Flög hon ner en stund i jordens stoft.
Nästa morgon synns hon icke mer, —
Ack, mot döden blott så huldt hon ler!
Demanten på Marssnön.
På drifvans snö der glimmar
En diamant så klar.
Ej fanns en tår, en perla,
Som högre skimrat har.
Ut af en hemlig längtan
Hon blänker himmelskt så;
Hon blickar emot solen
Der skön den ses uppgå.
Vid foten af dess stråle
Tillbedjande hon står
Och kysser den i kärlek
Och smälter i en tår.
O, sköna lott att älska
Det högsta lifvet ter.
Att stråla i dess solblick
Och dö, när skönst den ler!