Det förtorkade trädet.
Qvittra, du min lilla fogel,
Qvittra i den torra linden!
Tro dock ej din sång uppväcker
Den till grönska och till glädje.
Vet du, hvarför linden torkat,
Vet du, hvarför kronan vissnat,
Ock den fasta stammen murknat?
Uti stammen skuro tvenne
Unga hjertan in sin kärlek.
Dessa hjertan skiljdes sedan
Brustna här i lifvets stormar.
Ynglingen bedrog sin flicka,
Flickans brudsäng blef då grafven.
Under träden är hon myllad,
Sköna blommor gro kring linden.
Flickans hjerta har för roten
Talat om sin dystra smärta;
Roten det för stammen talat,
Stammen det för grönklädd krona.
Derför sörjer grönklädd krona,
Derför murknar tjocka stammen,
Derför vissnar starka roten.
Qvittra fogel, fåfängt qvittra!
Linden aldrig mer skall grönska,
Ty en gäckad kärleks tårar
Bränna på dess merg och rötter.
Stjernorna.
På den östra himlastranden
Står en stjerna silfverklar,
Fjerran på den vestra randen
Den sin vän och älskling har.
Fast de från hvarandra tindra
Mer än millioner mil,
Inga rymder kunna hindra
Gyllne blickens säkra pil.
Ej de veta att de båda
Äro mörker blott och stoft, —
Skönt de i hvarandra skåda
Guld och rosor, ljus och doft.
Öfver en afplockad ros.
Du unga blomma i purpurblod,
Hur blek du hvilar i handen.
Nyss frisk och doftande fri du stod
Uti de blommande landen.
Men ack! hvi log du så varm och rik,
En jungfru vän i din oskuld lik,
Och hvarför såg du på mig så skön?
Att bruten dö blef din lön.
Och dock ännu du så vänligt ler
Mot mig, ehur jag dig brutit,
Ehur från grenen jag tog dig ner,
Der ljuf din vårdag du njutit,
Ehur jag ingenting kan dig ge,
Än blott med tjusning uppå dig se
Och andas stilla din vällukt in
Och glädjas att du är min.
O, finge jag åt en älskad brud
Dig ge, du ljufvaste blomma;
Men som en vind är min suckans ljud
I rymder öde och tomma;
Och såsom du är mitt hjerta visst
En blomma, bruten ifrån sin qvist,
Som ditt så flyger dess lif sin kos.
O, vissna, vissna min ros!