Höststormen.
Naturen är i uppror. Svartklädd höst
Sig hugger girigt fast vid jordens bröst
Och dödskallt flämtande så vildt och kort
Dess sommarlif och skönhet suger bort
Lik en vampyr, och sveper lömsk och bråd
I drifvans likduk offret för sitt dåd.
Högt ryter hafvet, ty den himmel blid,
Som darrande i guld i qvällens frid
Med sol och ljus har hvilat i dess famn,
Vill hösten rycka bort; sin huldas namn
Det ropar högt, hvar bölja fåfängt ber
Och störtar hvit i egen afgrund ner.
Se, eken kämpande på fjellet står.
Sin ärekronas dunkelgröna vår
Förgäfves skakar den och full af harm
Mot höstens stormbud lyftar mergfull arm.
Det hvisslar hånfullt åt den starkes hot
Och strör dess ära vissnad för dess fot.
Och blomman, som de starkes öde ser,
Står mild och lugn och ej om skoning ber,
Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;
Men stormen ser det och med iskallt regn
Den späda piskar fram derur, i stoft
Förtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.
Snart furan blott står grön, en minnesvård,
Och hafvet stannar med en dödsaccord.
Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,
De mörka skyar dela sig itu —
Och oförgänglig stjernehimmel ser
I jordens stumma ödemarker ner.
Reminiscens från Piruvuori.
(I Karkku vid Kulovesi.)
I tusen stycken ligger fjellet splittradt,
Och tusen år ha stenarna förvittrat,
Men än de lika hemskt och hotfullt stupa
Uppå hvarann i dalen ned, den djupa,
Der block på block i vild oordning ligga
Och om en oträngd plats förgäfves tigga.
Der stå de liksom grafvar och ruiner,
I halft förvissnad tall en vindkår hviner,
I remnorna roffoglar byggt sig nästen;
Här smyger vargen, kända vintergästen,
I bondens stall, han tar der hvad han kräfver,
Här blodig matta sen på drifvan väfver.