Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,
Kallt återkasta klippornas ruiner;
Förgäfves vinden mull i remnan sopar,
Ur hvilken våren blommor små framropar.
I mörka djupet, som derunder grinar,
Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;
Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.
Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.
Ruiner, menskohand ej vid er rörde,
När er man skapade och er förstörde, —
Men här har mörkrets engel stått på fjellet
Engång och sett hur soln gick upp kring stället
Och tänkt: hur många hjertan i den natten,
Som brusto törstande och ej fått vatten,
Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,
Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,
Hur mången engel, som sin vinge miste,
Fast Gud och hon och — Satan blott det visste,
Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,
Som henne då i vilda lag fördömde.
Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,
Det godas afbild, först för evigheten,
Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,
Så det i tusen stycken flög på stället, —
Likt hjertan, som för onda makter klinga
Och sen med alla strängar sönderspringa.
Augustiaftonen.
I azur och silfver månen går
Och glimmar i vikens vatten, —
Så hög och tankfull skogen står
Och drömmer och susar i natten.
En julle lätt öfver vågen far
Mot fiskarkojan på näset,
Ur jullen klingar en röst så klar,
Och elfvorna lyssna i gräset:
"Blif när oss Herre Jesu Christ!
Din nåd intill oss ile,
Ty aftonen är nu kommen visst,
Men ljuft i din hägn vi hvile!"
Och månen log på sin silfverthron,
Ett ljus upptändes i tjellet, —
Och länge bortdog psalmens ton
I fjerran blånande fjellet.
Tyrannens natt.
Så tung står natten i sorgflor klädd,
Tyrannen vakar på purpurbädd,
Hans enda son uppå svartklädd bår
Från slottet förde man bort i går.
Med öppet öga, med dystert sinn'
I mörka natten han skådar in,
Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,
Den kommer närmre, — han andas tungt.