Han ser sin son uti snöhvit skrud
På vingars guld, som han fått af Gud.
Han sväfvar sakta till bordet, der
Den gyllne konungakronan är.
Han börjar plocka demanterna.
Så sorgligt skiner hans gloria,
"Jag får ej ro i min trånga graf,
Förrän jag alla har plockat af."
"Min far dem köpt genom mord och död
För undersåtares blod så röd;
De döda fordra af mig dem nu.
För min skull hafva de offrats ju."
Till purpurmanteln han sedan går,
Den droppar blod som af djupa sår.
Bekymrad torkar han den ibland,
Alltmer den blöder för snöhvit hand.
"Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,
Förrn denna mantel är hvit som snö.
Med mina tårar jag tvager den,
Med vingen torkar den om igen."
Och bleka spöken kring gossen stå,
Med vilda blickar till honom trå,
Han gråter sakta, han blir så matt, —
De gripa honom med hånfullt skratt.
Blek springer kungen ur bädd så snar,
Allt är försvunnet, det ljusnat har, —
Än bordet oskadd hans krona bär
Och lika blodröd hans mantel är.
Den vakande modren.
Derute stormen mot rutan slår
De svarta vingar och natten rår,
Men slumra stilla, min rosenkind,
Du vackra morgon, du unga vind!
Mitt barn jag vaggar med sånger in,
Det hör ej stormen, blott rösten min.
En skugga hemsk sig derute rör
Och täljer synder som ingen hör,
Men slumra stilla min engel mild,
Du kärlekstanke, du oskuldsbild!
Du lutar dig på min arm så godt,
Du ser ej skuggan, mitt löje blott.