Den vida verlden derute står
Och ropar på dig om några år,
Men än du slumrar i fridsäll hamn,
Din lugna verld är en moders famn.
O, minns i villande verldens gång,
Som nu du hör den, din moders sång!
Guds trädgård.
Jag minns en flicka glad som våren,
Som våren i vår barndomstid,
Då löjet ler i sjelfva tåren
Och själen är en bäck så strid,
Men frisk och klar och oerfaren,
En öppen, skämtfull breflapp till
Den hela verld, — vi få sen svaren
Med svarta kanter, svart sigill.
Hon var så skön, den lilla flamman!
Vi lekte "far och mor" vi små,
— Det var en fröjd, det var en gamman! —
Men blott så ingen hörde på.
Vi nära intill kyrkan bodde
Och sprungo i dess vigda mull,
I pastorns trädgård, som vi trodde,
Af kors och vackra blommor full.
Dock undrade vi många gånger
På dem, som kommo dit, att de
Just sågo ut som mormors sånger
Så sorgsne och andäktige.
En gaf en krans, en gaf en blomma,
En gaf en tår åt trädgården, —
Vi stodo der med händer tomma
Och hade endast leenden.
Ibland dock liksom tala hördes
Det der i granens gröna topp,
Sirenens hvita blommor rördes
Och nickade än ned, än opp.
Men länge kunde vi ej drömma,
Vi lekte glada om på nytt
Bland korsen natthugg, kurra gömma
Och skreko: "fick du fatt?" — "jo pytt!"
Engång en gubbe silfverhårig
Jag frågte: hvems är trädgården?
Han log med blick så skön och tårig
Och svarte: "det är Guds, min vän!"
Guds trädgård, jublade vi åter,
Ej underligt att skönt här är.
Hvad Gud är god, som dock oss låter
Bland sina blommor leka här.
Men när vi lärt oss stafva sedan
"Här hvilar" uppå hvarje grift,
Då ljusnade det litet redan.
Inunder denna gyllne skrift
Guds englar visst bland blomstren sofva
Uti Hans trädgård hvarje natt
Och lemna qvar en vacker gåfva
Af tusen perlors silfverskatt.
Dock tyckte vi det lustigt bara
En engel klockartitel ha
Och riddare en annan vara,
Det passade ej riktigt bra!
En qväll jag gömde mig, att höra
På engeln, när till sängs han gick, —
Men hotfullt granen sågs sig röra,
Jag sprang, och intet se jag fick.
Men hastigt mina lekars syster,
Min lilla brud, min bästa skatt
Blef sjuk — och förr så glad och yster
Der log hon nu mot mig så matt.
Jag handen höll den magra, lilla
I min och grät; gå ej från mig!
"Jag blir en engel", log hon stilla,
"I trädgården jag möter dig".