De flytt för längesen de åren,
Med dem min barndomshimmel blå;
Nu bor i sjelfva löjet tåren.
Dock tror jag ännu såsom då.
Och blir den strid, vår kraft förnöter,
Mig stundom här för tung och hård, —
Då går jag glad på nytt och möter
Min Engel i Guds blomstergård.
Ottos Julafton.
Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand,
Ett barn på den stormiga vågen.
Han ser utåt hafvet, der synns intet land,
Det skymmer kring seglen och tågen.
Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår,
Men kunde ej torka ur ögat den tår,
Som föll utan spår
Uti hafvet.
"Och nu är det jul i mitt fädernehem,
Små ljus uti granen der gunga,
Och syskonen alla — välsigne Gud dem! —
Kring grenarne dansa och sjunga.
Och Pappa och Mamma se gladt på de små,
Men lille sjömannen de minnas väl då,
Som ensam får gå
öfver hafvet.
Till Gud de visst bedja för honom en bön,
Det blifve min julklapp, den bästa!
Som gyllene sky under himmelen skön
Den följer mig, hvar vi ock gästa.
Och ej är jag ensam… med mig är ju Gud,
Och syskonens tankar och himmelens bud
I stormarnas ljud
Uppå hafvet".
Och upp mot den blånande himlen han såg,
Der logo små stjernorna klara.
Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg,
Som sjelf han ej kunde förklara.
Och snart bland matrosernas gamman och skratt
Sof gossen i kojen och drömde så gladt
I signefull natt
Uppå hafvet.
På balen.
I balsalongens skimmer
Log sorgset Glädjens blick —
Hon var ej inviterad.
Hon der osynlig gick.
Blott Äran med sin stjerna
Der stolt och synlig stod,
Och Rikedom, som skyler
Med guld sitt låga blod.
Kurtisen och Malicen
Hur älven fått sitt ruin —
Men obekant gick Glädjen
Igenom salen stum.