Hon såg i de dansandes hjertan,
Hon såg en bleknande vår,
Hon hörde de tvungna orden
Och löjet i deras spår.
Ett bittert, besynnerligt vemod
Då genom salen drog —
Så dunkelt lamporna lyste,
Så sakta musiken dog.
Skridskoåkaren.
Öfver solbeglänsta fjärdar,
Mellan tvenne blåa verldar,
En i spegeln, en deroppe,
Raskt jag ilar som en vind.
Stålet mot min fot jag spänner,
Lustigt öfver isen ränner,
Frosten i en silfverdroppe
Smälter på min varma kind.
Vill du veta, hvart det bärer?
Se det namn, som stolt jag skärer
Uti blanka fjärdens yta,
Uti stelnad silfvervåg.
Nästa vår, när böljan lossas,
Här det ljufva namnet krossas,
Går dock aldrig ur mitt hjerta,
Aldrig ur min glada håg.
Vinden silfverblommor plockar
Uti rimbeströdda lockar,
Svala kyssar kinden gifver,
Men den glöder blott dess mer;
Ty, när hjertat trofast brinner,
Ingen vinter på mig rinner,
Och min segers runor skrifver
Jag i isen stolt och ler.
Din är segern, sköna flicka!
När de klara himlar blicka
I min själ, hvad ljufva vårar
Väcka de ej saligt der.
När din stämma mot mig klingar,
Orden fly på englavingar,
Och den Amors pil, som sårar,
Full af himmelsk balsam är.
Vänta mig då, sköna flicka,
Efter mig åt fjärden blicka,
Varmare, när in jag träder,
Mig du trycker då i famn.
Kommer qvällen sen den tysta,
Ömt bli dina läppar kyssta, —
Aftonstjernan huldt oss viger
Utan ord och utan namn!
Sjömansgossens afsked till sin brud.
Farväl, min unga sköna brud!
Jag måste bort från dig,
Och när vi träffas, vet blott Gud,
Igen på lifvets stig.
Hör, redan afskedstimman slår,
O, torka bort ditt ögas tår.