Nej, låt den stråla än en stund
Mot mig i ögats frans;
Der ler på trohets azurgrund
En evig kärleks glans.
I höstlig natt vid stormens strid
Blir den min andes ljus och frid.
Säg, minns du än den mörka lund,
Der frid och skugga bo,
Der vi en stjernströdd aftonstund
Hvarandra svuro tro,
Och kyssen brann uppå din mund,
Inseglet uppå vårt förbund?
Ack, gles och gul är lunden nu,
Och stormen hviner: höst!
Dock hopp och minne skapa ju
Ny vår i våra bröst.
Vi skiljas, — men med tro och hopp
Mot samma himmel se vi opp.
En kyss ifrån din rosenmund,
Du hulda, gif mig den
Och luta dig som förr en stund
Emot mitt hjerta än!
Sen får jag drömma blott om dig
Derute uppå stormars stig.
När, flicka, på din fönsterkarm
En svala sätter sig
Och sjunger flämtande och varm
Sitt qvitter gladt för dig,
Tro att jag då har sändt dig den,
Tro att den kommit från din vän.
Gråt ej, om i det vida haf
En enslig bädd jag får.
Kan du ej pryda der min graf
Med blommor och en tår,
Du minns ju stundom mig ändå
Och längtar till mig i det blå.
Men rostar ringen på din hand,
Din kärlek och din tro,
Då res ett kors på hafvets strand,
Der storm och bränning bo,
Då först som död du sörje mig,
Död för min hembygd och för dig.
Hvi blir du blek? jag vet förväl
Det kan ej blifva så.
Med varma strålar ser din själ
Ur trogna ögon blå,
Du himmelsdröm i lifvets natt
Du själens fröjd, du hjertats skatt.
Ännu en kyss, en enda blott!
Och sen — farväl, farväl!
Ännu en blick, — det känns så godt,
Så himmelskt i min själ.
Min ros är du, en vind jag är,
Farväl! — o, hur du är mig kär!
Den vansinniga spinnerskan.