Hon sitter vid rocken så knotig och grå
Och väter och spinner den surrande trå,
Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gång
Och småler och sjunger en underlig sång:
Ej är jag en gumma, fast er synes så.
Med aftärda händer och lockar så grå,
Jag är ju en jungfru så dejlig och fin
Och tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.
En sjöman så rask är min fästeman huld
Och trogen jag vill honom vara som guld.
Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän!
Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.
Jag stod uppå stranden tills solen gått ner,
Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer,
Han tycktes ock komma från resan igen,
Men såg icke på mig, han glömde sin vän.
Och så stod hans bröllop i sus och i dus,
Härute var natt, men derinne var ljus,
Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, —
Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.
Hans ärliga ögon hur sveko de så?
Ej falskhet kan bo uti himmelens blå.
En drömbild det är och jag drömmer… ja, ja!
Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!
Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå;
Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då.
Så irra, du hjul, uti lusteligt mod,
Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!
Hymn till kärleken.
Kärlek, flamma från det höga,
Tänd i menskohjertat opp,
Strålande ur solens öga,
Glödande ur rosens knopp!
Gud i skapelsesekunden
Jorden gaf din kyss så varm, —
Evigt, evigt sen den stunden
Glöder den i jordens harm.
Minsta blomma skönt dig röjer,
Ljuft du andas i dess doft,
Lunderna de gröna höjer
Du ur jordens mörka stoft,
Du i fogelsången klingar,
Du omstrålar himmelen,
Tigerns grymhet du betvingar
Och till ömhet lockar den.