Flickans öga du bestänker
Med en himmelsk tjusningsglans,
Du i ynglingsblicken blänker,
Der han står med ärans krans.
Blott med dig hon drömma vågar,
Blott med dig hans morgon gryr,
Och ditt rosenaltar lågar
Och din fest i kyssar flyr.
Skön du hvälfde qvinnobarmen
Till din andes helgedom,
Mjuk du bäddar modersarmen,
Ler ur barnets blickar from.
Mannen gör du stark att strida
Hur än ödet vänder sig;
Allt med dig vi kunna lida,
Säll är ingen utan dig.
Folken öfver öde hafven
För du i hvarandras famn,
Ljust blir lifvet, ljus blir grafven
Vid ditt segerrika namn.
Lugnt vi följa dig i fjäten
In i dödens dunkla land,
Frukta ej för evigheten,
Ty du väntar på dess strand.
Gud i skapelsesekunden
Jorden gaf din kyss så varm,
Evigt glöder sen den stunden
Du i alla slägtens barm.
När vi för Hans öga hamna,
Flammar i vår själ den än,
Saligt skall Han oss omfamna,
Evigt ta sin kyss igen.
Rosor och kyssar.
Vi gingo tillsamman, vi unga,
Längs ängens blommande rand.
Långt efter oss blefvo de gamla,
Vi voro på tu man hand.
Nog tänkte jag något säga,
Men tyst jag en törnros bröt.
Hon gjorde detsamma, men tyckte
Att min var "alltför söt".
Då bytte vi om behändigt.
Hon log och rodnade lätt,
Och ros efter ros vi bytte
Och bundo hvarandras bukett.
Snart bytte vi mer än rosor:
De sötaste kyssar små, —
Men, ack, att de gamla voro
Bakom oss alltid ändå!
Till Minna.